Aktiemarknadsnämndens uttalande 2002:1

2002-01-09

Incitamentsprogram [*]

* Uttalande i plenum

1. Inledning

Incitamentsprogram för ledande befattningshavare och annan personal har under senare år blivit mycket vanliga i svenska aktiemarknadsbolag. Mer än hälften av alla aktiemarknadsbolag har ett eller flera incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibler, teckningsoptioner, syntetiska optioner, s.k. personaloptioner eller köpoptioner. Bland de största bolagen är andelen ännu högre.

Normalt grundar sig program av detta slag på tanken att företagsledningen och andra anställda i bolaget kan antas arbeta mera engagerat, om företagets utveckling direkt påverkar deras egna inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Till detta har ansetts komma vikten av att kompetenta ledare och medarbetare erbjuds villkor som är konkurrenskraftiga även i ett internationellt perspektiv. Mot sådana synpunkter står farhågor för att incitamentsprogram, som kan vara svårbedömda för aktieägarkollektivet, skulle kunna ge företagsledningen och andra anställda omotiverade fördelar på aktieägarnas bekostnad och att förtroendet kan ifrågasättas, om betydande tilldelning sker till exempelvis ledande befattningshavare som har haft eller uppfattas ha haft möjlighet att själva påverka beslutsprocessen.

Incitamentsprogram kan utformas på många olika sätt och alla sådana slags program kan inte sägas ha anknytning till Aktiemarknadsnämndens uppgift att främja god sed på aktiemarknaden. När incitament utgår i form av aktier eller derivat därav föreligger dock en klar anknytning till denna uppgift. Detsamma gäller i fråga om vissa slags program som till sina praktiska verkningar är så likartade att frågor kring programmen allmänt brukar hänföras till aktiemarknadsfrågor. Ett exempel är s.k. syntetiska optioner, som inte berättigar till erhållande av aktier utan av ett kontantbelopp relaterat till aktiekursens utveckling men vars betalning oftast säkerställs genom någon form av aktierelaterat arrangemang.

Av stor praktisk betydelse för ett bolag som överväger ett incitamentsprogram baserat på aktier är lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m. – den s.k. Leo-lagen – som i flera hänseenden skärper beslutsreglerna i fråga om emissioner och överlåtelser av aktier och vissa andra finansiella instrument i aktiemarknadsbolag till styrelseledamöter eller verkställande direktören eller andra anställda.

För det första gäller enligt Leo-lagen att emissionsbeslutet alltid skall fattas av bolagsstämman. Det är alltså i ett aktiemarknadsbolag inte tillåtet för styrelsen att besluta om en emission till exempelvis bolagets anställda med stöd av ett bemyndigande från stämman. För det andra uppställer Leo-lagen ett väsentligt högre majoritetskrav än aktiebolagslagen. Enligt Leo-lagen är stämmans beslut giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna. Leo-lagen innebär vidare att ett beslut om emission i ett dotterbolag som inte är ett aktiemarknadsbolag måste godkännas genom beslut på bolagsstämma i det aktiemarknadsbolag som är moderbolag i koncernen.

För att Leo-lagens regler om emissionsbeslut inte skall sättas ur spel genom att emissionen riktas till ett aktiebolag i samma koncern som i sin tur överlåter de emitterade instrumenten till styrelseledamöter, verkställande direktören eller någon annan som ingår i den angivna personkretsen, gäller de särskilda reglerna även för beslut om sådan överlåtelse.

Leo-lagen innehåller också vissa regler om information till aktieägarna i fråga om sådana incitamentsprogram som lagen tar sikte på. Däremot innehåller lagen inte några materiella regler eller riktlinjer för sådana program. Vid lagens tillkomst uttalade statsmakterna att det fanns ett behov av sådana riktlinjer men avstod från att införa några lagregler av den innebörden i avvaktan på resultatet av den självsanering som pågick på aktiemarknaden (prop. 1986/87:76 s. 22 f.). Härmed avsågs framför allt Aktiemarknadsnämnden, som då nyligen hade börjat sin verksamhet.

Mot denna bakgrund har Aktiemarknadsnämnden i åtskilliga uttalanden alltsedan sin tillkomst behandlat olika former av incitamentsprogram. Nämnden har meddelat fyra principuttalanden i ämnet efter sammanträden i plenum (AMN 1987:11, 1989:1, 1994:6 och 1998:3) och ett förhållandevis stort antal uttalanden rörande enskilda fall, varav en del är konfidentiella. Även andra organ, däribland en grupp kapitalförvaltande svenska institutioner representerande en betydande ägarandel i aktiemarknadsbolagen, har gjort uttalanden i hithörande frågor. I den praktiska verksamheten har detta lett till minskad överskådlighet och skapat ett behov av ett principuttalande som sammanfattar nämndens ståndpunkter på sådant sätt att information inte behöver sökas på alltför många håll.

När denna fråga nu tas upp till behandling bör också prövas om det i vissa avseenden finns anledning att i sak ompröva nämndens tidigare ståndpunkter i ljuset av den utveckling som har ägt rum. Det är nämligen naturligt att synsättet i dessa frågor kan behöva anpassas till de förhållanden som råder från tid till annan. Flera huvuddrag i utvecklingen är härvidlag av betydelse.

Man kan således exempelvis inte bortse från att de svenska aktiemarknadsbolagen undergår en fortlöpande internationalisering och att konkurrensen om nyckelpersoner i företagen därigenom skärps. En annan huvudlinje i utvecklingen är att redovisnings- och informationsprinciper successivt utvecklas mot en ökad transparens, vilket ger aktieägarna och aktiemarknaden som helhet bättre möjligheter att följa och bedöma bolagen. En tredje tendens som det finns anledning att beakta är den starka betoningen, inte minst från statsmakternas sida, av en aktiv ägarfunktion i näringslivet (se bl.a. prop. 1997/98:99 s. 75 f.). Många av de ägarkategorier som svarar för en mycket betydande del av börsvärdet tar i dag också på sig en väsentligt mer aktiv ägarroll än för bara ett årtionde sedan. Särskilt med tanke på det senare kan det nu finnas fog för ett principiellt synsätt av den innebörden att, när ett beslut i enlighet med Leo-lagen har biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna, det måste finnas starka skäl för att betrakta beslutet som stridande mot god sed på aktiemarknaden. Detta förutsätter naturligtvis att den information som har lämnats aktieägarna har varit fullständig och adekvat och att de som berörs av beslutet inte själva har utformat förslaget.

Den följande framställningen är avsedd att ersätta Aktiemarknadsnämndens tidigare uttalanden i incitamentsfrågor, så att det i den praktiska verksamheten inte skall vara nödvändigt att gå tillbaka till tidigare uttalanden i dessa frågor. Av detta skäl gör nämnden i det följande inte heller några hänvisningar till tidigare uttalanden.

Erfarenheten visar att ett principuttalande av detta slag aldrig kan bli heltäckande. Det kan därför förutses att de aktuella frågorna även i fortsättningen kommer att få sin belysning av nya uttalanden rörande enskilda fall.

De principer som Aktiemarknadsnämnden behandlar i det följande bör enligt nämndens mening iakttas inte bara av bolag som är aktiemarknadsbolag, dvs. bolag som har aktier noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats, utan också av andra bolag med spritt ägande, om aktierna genom ett värdepappersinstitut är föremål för organiserad handel bland allmänheten. Med spritt ägande skall därvid förstås att bolaget har minst 200 aktieägare. Däremot anser nämnden inte att principerna behöver ha giltighet för bolag som har vidtagit förberedelser för att bli aktiemarknadsbolag så länge ägandet inte är spritt och någon organiserad handel med aktierna inte förekommer.

2. Program som baseras på aktier, konvertibler eller teckningsoptioner

I förevarande avsnitt behandlas incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibla skuldebrev eller teckningsoptioner, som emitteras eller överlåts till dem som omfattas av programmet.

2.1 Beslutsformer

Leo-lagen skall som ovan redovisats tillämpas då aktiemarknadsbolag eller dotterbolag till sådant bolag fattar beslut om nyemission av aktier eller emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med teckningsoptioner och emissionen riktas till styrelseledamöter eller verkställande direktören eller andra anställda i det emitterande bolaget eller annat bolag i samma koncern. Detsamma gäller överlåtelser av sådana instrument till någon som ingår i den angivna personkretsen.

Som framgått redan av det föregående kräver enligt Aktiemarknadsnämndens mening god sed på den svenska aktiemarknaden att Leo-lagens beslutsregler tillämpas också i andra bolag med spritt ägande, om aktierna genom ett värdepappersinstitut är föremål för organiserad handel bland allmänheten. Det innebär för det första att en emission eller överlåtelse till den nämnda personkategorin i ett sådant bolag bör genomföras endast om beslutet har biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna. Om emissionen äger rum i ett dotterbolag utan spritt ägande, bör emissionsfrågan dessutom behandlas vid bolagsstämma i det bolag med spritt ägande som är moderbolag i koncernen och motsvarande majoritetskrav gälla även vid sådan stämma. I båda fallen bör enligt nämndens mening styrelsens förslag till beslut villkoras av att bolagsstämmans beslut biträds av aktieägare i sådan utsträckning att den angivna majoriteten uppnås. Villkoret bör framgå av kallelsen till bolagsstämman.

Beslut om incitamentsprogram kan fattas på såväl ordinarie som extra bolagsstämma. Enligt Aktiemarknadsnämndens mening bör emellertid en strävan vara att behandla sådana program på ordinarie bolagsstämma. Aktieägarna har då större möjligheter att relatera förslagen till en mer komplett och aktuell bild av bolagets utveckling och ställning än vid en extra stämma. Om frågan om incitamentsprogram skall behandlas på extra bolagsstämma bör styrelsen kalla till stämman på samma sätt och i lika god tid som inför en ordinarie stämma. Det är i ett sådant fall också angeläget att styrelsen så långt det är möjligt ser till att aktieägarnas informationsunderlag inte blir sämre än om förslaget hade behandlats på ordinarie bolagsstämma.

Vad därefter gäller den berörda personkretsen anser nämnden att Leo-lagens regler, för att förfarandet skall uppfylla kravet på god sed på aktiemarknaden, skall tillämpas inte bara vid emissioner eller överlåtelser till styrelseledamöter, verkställande direktör eller andra anställda utan också vid emissioner till personer som är på väg att tillträda en sådan position, t.ex. en person som föreslagits som styrelseledamot eller en blivande verkställande direktör. Enligt nämndens mening kan det också strida mot god sed att utan tillämpning av Leo-lagens regler rikta en emission eller göra en överlåtelse till någon som lämnat styrelsen eller bolaget men dessförinnan haft möjlighet att påverka beslutets utformning.

God sed på aktiemarknaden kräver vidare att Leo-lagens regler följs även vid emissioner och försäljningar till allmänheten om intresseanmälningar från den av Leo-lagen omfattade personkretsen skall kunna ges en prioriterad ställning.

En särskild fråga i samband med överlåtelser är vad som skall anses gälla i fråga om utrymmet för bemyndiganden. Ett beslut om överlåtelse av aktier som ett aktiemarknadsbolag äger i ett dotterbolag skall enligt Leo-lagen fattas på bolagsstämma i aktiemarknadsbolaget för att bli giltigt. Vilket utrymme stämman i det sammanhanget har att ge styrelsen i uppdrag att fastställa villkoren för en sådan överlåtelse framgår inte uttryckligen av lagen. Med hänsyn till lagens syfte bör i vart fall från synpunkten av god sed på aktiemarknaden saken bedömas på samma sätt som gäller för emission av aktier, dvs. styrelsen kan få till uppdrag att verkställa bolagsstämmans beslut men inte ges något eget manöverutrymme (DsFi 1986:21 s. 121, prop. 1986/87:76 s. 34 f.). Det hindrar inte att bolagsstämmans beslut utformas på det sättet att styrelsen får till uppdrag att överlåta aktier till ett pris som står i viss bestämd relation till den vid överlåtelsetillfället rådande börskursen.

En konstruktion av incitamentsprogram som förekommer innebär att ett bolag emitterar aktier, konvertibler eller teckningsoptioner till tredje man, t.ex. ett dotterbolag som i sin tur enligt avtal med bolaget överlåter instrumenten eller ställer ut köpoptioner på något av dessa till bolagets anställda. Enligt Aktiemarknadsnämndens mening kräver god sed på aktiemarknaden att beslut om sådana optionsprogram fattas av bolagsstämman och att detta sker med tillämpning av Leo-lagens beslutsregler. Det innebär bl.a. att villkoren för överlåtelsen eller köpoptionerna även i dessa fall skall läggas fast av bolagsstämman utan eget manöverutrymme för styrelsen när det gäller att verkställa beslutet.

För att uppfylla kravet på god sed bör också sådana program där ett bolag emitterar aktier, konvertibler eller teckningsoptioner till ett för ändamålet särskilt tillskapat aktiebolag i vilket anställda i arbetsgivarbolaget erbjuds bli aktieägare beslutas av bolagsstämman med tillämpning av Leo-lagens regler.

Avslutningsvis bör slås fast att uppenbara kringgåenden av Leo-lagens beslutsregler enligt nämndens mening generellt sett innebär ett åsidosättande av god sed på aktiemarknaden.

2.2 Utspädning

En viktig fråga i samband med varje emission av aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med teckningsoptioner som sker med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt är vilken utspädning som aktieägarna får vidkännas. Det gäller också emissioner som utgör ett led i incitamentsprogram.

Begreppet utspädning kan ha olika betydelser. Avser man med utspädning en förändring i fråga om värdet på befintliga ägares aktier avgörs utspädningsgraden av storleken på emissionen och eventuell skillnad mellan emissionskursen och aktiekursen. Ju större volym som emitteras och ju lägre emissionskursen är i förhållande till aktiekursen desto större blir utspädningen i denna mening.

Svårigheten att på förhand bedöma aktiekursens utveckling gör att begreppet utspädning i praktiken ofta används i en annan betydelse, nämligen som den procentuella ökning av antalet aktier emissionen i fråga kan komma att leda till. En sådan uppgift kan ge underlag för att beräkna utspädningen av aktieägarnas andelar i bolagets resultat.

Aktiemarknadsnämnden finner från sina utgångspunkter inte skäl att uppställa någon övre gräns för utspädningseffekten i den ena eller andra meningen.

2.3 Prissättning

Ett incitamentsprogram baserat på av bolaget utgivna aktier, konvertibler eller teckningsoptioner ger eller kan ge dem som omfattas av programmet rätt till en andel i bolagets framtida resultat. Det är därför viktigt att aktieägarna får information till ledning för bedömningen av instrumentens marknadsvärde och informeras om det pris till vilket instrumenten skall kunna förvärvas. Finns det inte något etablerat marknadsvärde på instrumenten i fråga bör ett teoretiskt marknadsvärde beräknas enligt någon allmänt vedertagen värderingsmodell, t.ex. den s.k. Black & Scholes-modellen. Vid emission i ett bolag vars aktier inte är föremål för notering eller tillförlitlig kursbildning bör i förekommande fall beräkningen av värdet både på konvertibeln eller optionen och på den underliggande aktien göras av en oberoende expert, t.ex. ett värdepappersinstitut. Eftersom teoretiska beräkningar av marknadsvärden alltid är starkt beroende av vilka antaganden som görs om de i modellen ingående variablerna bör aktieägarna ges möjlighet att ta del av hur värdet beräknats.

Kravet på att ge information om instrumentens marknadsvärde hindrar inte att bolaget kan finna anledning att stimulera deltagandet i ett incitamentsprogram genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt till förvärven. Instrumenten kommer då att åsättas ett pris som understiger marknadsvärdet eller erbjudas gratis. En förutsättning för detta är naturligtvis att bolaget genom incitamentsprogrammets förmodade positiva effekter anser att det tillförs fullt vederlag för instrumenten i fråga.

2.4 Tilldelningens storlek

Frågan om vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller incitamentsprogram handlar också om storleken på tilldelningen till de personer som omfattas av programmet. Enligt Aktiemarknadsnämndens mening finns det visserligen inte anledning att från synpunkten av god sed på aktiemarknaden eftersträva ett schablonmässigt hänsynstagande till relationen mellan tilldelningen och den enskildes lön och andra anställningsförmåner, men det är väsentligt att tilldelningen hålls på en rimlig nivå. Vad som är en rimlig tilldelning måste dock avgöras av förslagsställarna – och ytterst aktieägarna själva – med hänsyn till bl.a. bolagets storlek, internationella utbredning och konkurrenssituation. Därvid måste också en samlad bedömning göras omfattande förekomsten av andra incitamentsprogram för de berörda personerna och övriga omständigheter i det enskilda fallet, såsom lön och andra anställningsförmåner.

Om en emission inte blir fulltecknad, bör ingen teckningsberättigad ges tilldelning till högre belopp än det belopp som i villkoren angivits som högsta teckningsbelopp för honom. Bolagsstämman bör ge uttömmande regler om hur det skall förfaras vid överteckning eller underteckning.

2.5 Styrelseledamöters deltagande

En både i Sverige och i andra länder ofta diskuterad fråga är huruvida styrelseledamöter i ett aktiemarknadsbolag bör kunna delta i aktierelaterade incitamentsprogram för anställda i bolaget. När det här och i det följande talas om styrelseledamöter avses i första hand sådana styrelseledamöter som inte är anställda i bolaget eller annat företag i samma koncern eller står i liknande förhållande till aktiemarknadsbolaget. Leo-lagen förutsätter att en emission kan riktas till styrelseledamöter. Emissioner till styrelseledamöter förekommer också i flera länder där svenska företag är verksamma i betydande omfattning.

En allmän komplikation är emellertid att det, även om frågan inte har ställts på sin spets i rättstillämpningen, får antas att styrelsens ledamöter på grund av jäv är förhindrade att delta i beredningen av ett förslag till bolagsstämman om ett incitamentsprogram avsett för dem själva (se bl.a. SOU 1995:44 s. 207). Ett sådant förslag kan visserligen inte träffas av jävsregeln om det vid stämman framställs av en eller flera aktieägare, men misstanke kan i så fall ibland uppkomma att styrelsen i realiteten ligger bakom förslaget.

Incitamentsprogram avsedda för ledande befattningshavare eller anställda i allmänhet utgör så viktiga frågor för bolaget att styrelsen i praktiken måste delta i beredningen och ta ansvar för programmen. De värderingar som i dessa sammanhang görs av instrumenten kan aldrig vara exakta. När en sådan emission skall bedömas av bolagsstämman är styrelsen garant för att värderingen är gjord på ett godtagbart sätt, att eventuella subventioner redovisas öppet och att villkoren i övrigt är rimliga. Enligt Aktiemarknadsnämndens mening bör från synpunkten av god sed styrelseledamöter inte delta i incitamentsprogram för ledande befattningshavare eller för personalen i allmänhet med mindre än att särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att styrelseledamoten i praktiken är verksam i bolaget på samma sätt som en anställd. Anses tilldelning till en eller flera styrelseledamöter av sådant eller liknande skäl böra ske, bör frågan tas upp som en särskild beslutspunkt vid bolagsstämman.

En annan fråga är hur man skall se på incitamentsprogram som uteslutande är avsedda för styrelseledamöter. Under förutsättning att ett sådant program inte har beretts av någon styrelseledamot eller av bolagsledningen och det inte heller är styrelsen som lägger fram förslaget för bolagsstämman anser Aktiemarknadsnämnden att det måste stå bolagsstämman fritt att – med den majoritet som Leo-lagen föreskriver – bedöma om ett sådant program är lämpligt med hänsyn till förhållandena i det aktuella bolaget varvid naturligtvis också de administrativa kostnaderna för ett sådant särskilt program måste beaktas. Det är vidare angeläget att det i förslaget finns en motivering som gör det möjligt för aktieägarna att nå fram till ett grundat ställningstagande. Självfallet är det också angeläget att information lämnas om hur frågan har beretts och att aktieägarna får underlag för att bedöma om programmet är subventionerat av bolaget.

Vad som nu har sagts bör enligt Aktiemarknadsnämndens mening också gälla incitamentsprogram till någon som inte tillhör styrelsen men avses komma att väljas som styrelseledamot. Inte heller i det fallet är det enligt nämndens mening lämpligt att beredningen av frågan om incitament ankommer på styrelsen.

Det görs ibland gällande att incitamentsprogram för styrelseledamöter baserade på konvertibler eller teckningsoptioner av olika skäl skulle vara principiellt mera diskutabla än program i vilka styrelseledamöterna direkt förvärvade aktier i bolaget. Den bakomliggande tanken är då att på förhand bestämda tider för omvandling till resp. teckning av aktier kan ge upphov till misstankar att styrelsen inte i tillräcklig utsträckning beaktar bolagets långsiktiga intressen. Meningarna i denna fråga är emellertid starkt delade. Aktiemarknadsnämnden anser att även valet mellan olika aktierelaterade incitamentsformer måste vara en fråga för aktieägarna och att den ena eller andra formen inte i sig bör kunna betraktas som stridande mot god sed.

Vad nu sagts om incitamentsprogram avsedda för styrelseledamöter gäller också arrangemang genom vilka styrelseledamöternas arvoden bestäms att utgå i form av aktier, konvertibler eller teckningsoptioner.

Från synpunkten av god sed på aktiemarknaden bör styrelseledamöter som också är aktieägare i bolaget inte deltaga i stämmobeslut om någon form av incitamentsprogram som omfattar dem själva.

3. Program som baseras på syntetiska optioner, personaloptioner el. likn.

Vissa slags incitamentsprogram leder inte i sig till någon utspädning av aktieägarnas intresse utan medför endast en kostnad för bolaget. I den mån programmen innebär att de anställda tilldelas optioner eller rättigheter som är omedelbart kopplade till kursen på bolagets aktier kan likväl frågor med anknytning till god sed på aktiemarknaden uppkomma. De praktiskt sett mest betydelsefulla exemplen på sådana program är program baserade på syntetiska optioner och på s.k. personaloptioner.

Incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner ger inte optionsinnehavaren någon rätt att vid en viss framtida tidpunkt förvärva en aktie (eller något annat instrument). Optionen ger i stället en rätt att erhålla ett kontant belopp vars storlek beror på kursen på slutdagen för en aktie i det bolag som utfärdar optionen – optionen är i denna mening syntetisk.

Med personaloption – en term som är hämtad från skattelagstiftningen (se prop. 1997/98:133) – brukar man mena en av arbetsgivarbolaget eller annat koncernbolag tilldelad rättighet till en anställd att i framtiden, från bolaget eller den bolaget anvisar, förvärva värdepapper i bolaget till ett visst på förhand bestämt pris. Rättigheten utgör alltså ett slags köpoption men kan inte överlåtas och anses därför, civilrättsligt och skatterättsligt, inte utgöra något värdepapper. Normalt gäller att den anställde kan utnyttja personaloptionen först efter en viss kvalifikationsperiod och endast under förutsättning att han då alltjämt är anställd i bolaget.

Varken syntetiska optioner eller personaloptioner kan i sig leda till någon utspädning av aktieägandet. Eftersom bolagets kostnader för att infria sådana optioner emellertid är beroende av kursutvecklingen för aktien och därmed inte kan bestämmas vid tidpunkten för tilldelning av optionen är det vanligt att bolaget söker skydda sig mot ("hedga") sin riskexponering. Detta kan ske t.ex. genom förvärv och sedermera överlåtelse av egna aktier, genom emission av aktier, konvertibler eller teckningsoptioner eller genom ett swap-avtal med ett värdepappersinstitut. Beroende på vilken metod som används kan därför även dessa slags incitamentsprogram, i kombination med hedge-åtgärderna, leda till en utspädning.

Vad som nedan sägs i detta avsnitt äger också tillämpning på sådana incitamentsprogram där ett bolag ställer ut köpoptioner på egna aktier utan att dessa optioner utgör personaloptioner.

3.1 Beslutsformer

Beslut om incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner eller personaloptioner kan från aktiebolagsrättsliga utgångspunkter fattas av styrelsen. Det följer av aktiebolagslagens regler för kompetensfördelningen mellan bolagsorganen. Leo-lagen är inte tillämplig i sammanhanget.

Enligt Aktiemarknadsnämndens mening står det inte heller i strid med god sed på aktiemarknaden att beslut om utfärdande av syntetiska optioner eller personaloptioner fattas av styrelsen. Om så sker är styrelsen garant för att programmet i fråga om t.ex. kostnader och tilldelning är utformat på ett sätt som ligger i aktieägarnas intresse och svarar mot god sed på aktiemarknaden.

Om ett incitamentsprogram baserat på syntetiska optioner eller personaloptioner är mycket stort och kan förväntas få väsentlig betydelse för bolaget, t.ex. genom att kostnaderna för programmet påtagligt kan komma att inverka på bolagets resultat, kan det vara lämpligt att programmet föreläggs bolagsstämman.

Såväl i fråga om syntetiska optioner som om personaloptioner gäller att det arrangemang som har vidtagits för att infria optionerna och begränsa bolagets riskexponering kan vara av det slaget att det måste beslutas av bolagsstämma. Det gäller t.ex. för det fall beslutet om optionsprogrammet kombineras med en emission av aktier, konvertibler eller teckningsoptioner till en tredje part som gentemot bolaget förbinder sig att utnyttja dessa för att infria personaloptionerna eller om bolaget återköper och sedermera överlåter egna aktier till optionsinnehavarna. Enligt bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) skall i det senare fallet Leo-lagens beslutsregler tillämpas. Enligt Aktiemarknadsnämndens mening bör Leo-lagens beslutsregler tillämpas också i de förstnämnda fallen, dvs. om en emission av aktier, konvertibler eller teckningsoptioner sker som ett led i ett personaloptionsprogram och i syfte att den eller de teckningsberättigade, på det emitterande bolagets uppdrag, skall teckna instrumenten och leverera dem till optionsinnehavarna (jfr avsnitt 2.1 ovan).

3.2 Kostnader

Incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner kännetecknas som ovan påpekats av att de kontantavräknas. En sådan kontantavräkning kan medföra betydande kostnader för bolaget. Även personaloptioner kan leda till betydande kostnader för bolaget, särskilt i beaktande av de socialavgiftsuttag som normalt sker vid utnyttjande av personaloptioner.

Från synpunkten av god sed på aktiemarknaden är det angeläget att aktieägarna får information om hur stora kostnader som programmet kan komma att medföra vid olika antaganden om aktiens framtida kursutveckling, något som lämpligen kan åskådliggöras genom exempel. Av särskilt stor vikt är också information om arrangemang som bolaget kan ha vidtagit för att begränsa sin risk. När programmets konstruktion medger det bör aktieägarna också, på samma sätt som vid t.ex. teckningsoptionsprogram, bli informerade dels om optionernas faktiska eller beräknade marknadsvärde, dels om bolagets eventuella subventionering av optionsprogrammet. Vid emission i ett bolag vars aktier inte är föremål för notering eller tillförlitlig kursbildning bör instrumentens marknadsvärde bestämmas av en oberoende expert, t.ex. ett värdepappersinstitut

3.3 Tilldelningens storlek

Beträffande tilldelningens storlek i incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner, personaloptioner eller köpoptioner på egna aktier skall vad som sagts i avsnitt 2.4 ovan tillämpas.

3.4 Styrelseledamöters deltagande

Beträffande styrelseledamöters deltagande i incitamentsprogram baserade på syntetiska optioner, personaloptioner eller köpoptioner på egna aktier skall vad som sagts i avsnitt 2.5 ovan tillämpas.

4. Program som baseras på köpoptioner utställda av någon annan

Förevarande avsnitt behandlar incitamentsprogram som baseras på icke standardiserade köpoptioner avseende aktier i arbetsgivarbolaget eller annat bolag i samma koncern och som ställs ut av någon annan än arbetsgivarbolaget.

4.1 Beslutsformer

Frågan om på vilket sätt ett beslut om köpoptionsprogram av här aktuellt slag skall fattas för att vara förenligt med god sed på aktiemarknaden är mer komplex än när det gäller de tidigare behandlade formerna av incitamentsprogram. Framställningen är därför uppdelad i två underavsnitt. I avsnitt 4.1.1 behandlas beslutsordningen i fråga om optionsprogram baserade på aktier i arbetsgivarbolaget, medan optionsprogram som baseras på aktier i annat bolag i den koncern i vilken arbetsgivarbolaget ingår behandlas i avsnitt 4.1.2.

4.1.1 Köpoptionsprogram avseende aktier i arbetsgivarbolaget eller dotterbolag till detta

Att verkställande direktören eller annan ledande befattningshavare i ett aktiemarknadsbolag på eget initiativ och på marknadsmässiga villkor förvärvar köpoptioner avseende aktier i det egna bolaget (arbetsgivarbolaget) reser i sig inte andra frågor om god sed på aktiemarknaden än sådana som rör informationsgivning. Förvärvas optionerna från en fristående part, t.ex. ett värdepappersinstitut eller en aktieägare och sker förvärvet utan att arbetsgivarbolaget medverkar till affären, kräver god sed på aktiemarknaden inte annat än att styrelsen informeras om saken och att information om innehavet lämnas i årsredovisningen.

Om emellertid arbetsgivarbolaget medverkar till att optionsprogrammet kommer till stånd, t.ex. genom att ta initiativ till, bidra till finansieringen av eller administrera optionsprogrammet, bör enligt Aktiemarknadsnämndens mening beslut om denna medverkan fattas av arbetsgivarbolagets styrelse. På motsvarande sätt bör ett förvärv av optioner från en fristående part på annat än marknadsmässiga villkor underställas styrelsen för godkännande.

Om optionerna utfärdas av arbetsgivarbolagets moderbolag och detta i sin tur är ett aktiemarknadsbolag bör enligt nämndens mening beslutet godkännas av moderbolagets bolagsstämma i former motsvarande dem som anges i Leo-lagen. Det nu sagda gäller givetvis oberoende av om arbetsgivarbolaget är noterat eller inte. Det förtjänar anmärkas att Leo-lagen, till skillnad från insiderlagen, inte innehåller något undantag för det fallet att ett aktiemarknadsbolag infriar en köpoption genom att överlåta den underliggande tillgången. I och med att optionsprogrammet godkänts av bolagsstämman med Leo-majoritet kan emellertid inte något ytterligare beslut av stämman anses behövligt för det fall att optionsinnehavaren väljer att utnyttja optionen.

4.1.2 Köpoptionsprogram avseende aktier i annat bolag

Flertalet köpoptionsprogram ger rätt till förvärv av aktier i arbetsgivarbolaget. Det förekommer emellertid också program som ger rätt till förvärv av aktier i annat bolag antingen i samma koncern eller utanför koncernen. Ett exempel på det är när ett aktiemarknadsbolag skapar ett optionsprogram för befattningshavare i ett onoterat dotterbolag och baserar detta på av någon utomstående utställda köpoptioner avseende aktier i moderbolaget. Leo-lagen och de överväganden som ligger till grund för nämnda lag är då inte tillämpliga. Enligt nämndens mening är det i det fallet tillräckligt att moderbolagets beslut om optionsprogrammet fattas av styrelsen.

Ett annat fall som kan förekomma är att anställda i ett aktiemarknadsbolag erbjuds köp- eller teckningsoptioner i bolagets moderbolag eller i annat bolag som är aktieägare i aktiemarknadsbolaget. Om en sådan aktieägare är kund till aktiemarknadsbolaget eller har andra affärsförbindelser med detta motiverar enligt nämndens mening risken att övriga ägare i aktiemarknadsbolaget missgynnas av konstruktionen att beslut om programmet i det fallet normalt fattas på aktiemarknadsbolagets bolagsstämma. Ett sådant beslut bör kunna fattas med enkel majoritet, men den aktieägare som gjort erbjudandet bör i så fall avstå från att rösta.

4.2 Prissättning

Incitamentsprogram baserade på köpoptioner utställda av någon utanför arbetsgivarbolaget medför principiellt sett alltid en risk för att objektiviteten i förhållande till optionsutfärdaren påverkas hos dem som omfattas av programmet. God sed får därför normalt anses kräva att villkoren i köpoptionsprogram är marknadsmässigt utformade, om inte styrelsen godkänt andra villkor. Även när det gäller köpoptionsprogram är det emellertid förenligt med god sed att arbetsgivarbolaget underlättar anställdas deltagande i programmet genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt, om sådan subventionering redovisas öppet.

4.3 Tilldelningens storlek

Beträffande tilldelningens storlek i incitamentsprogram baserade på köpoptioner skall vad som sagts i avsnitt 2.4 ovan tillämpas.

4.4 Styrelseledamöters deltagande

Att en styrelseledamot i ett aktiemarknadsbolag på eget initiativ och på marknadsmässiga villkor förvärvar köpoptioner avseende aktier i bolaget reser i sig inte andra frågor om god sed på aktiemarknaden än sådana som rör informationsgivning. Förvärvas optionerna från en fristående part, t.ex. ett värdepappersinstitut eller en aktieägare och sker förvärvet utan att bolaget medverkar till affären, kräver god sed på aktiemarknaden inte annat än att styrelsen informeras om saken och att information om innehavet lämnas i årsredovisningen.

Aktiemarknadsnämndens finner inte heller några principiella hinder mot att bolaget medverkar till att någon utomstående ställer ut köpoptioner till styrelseledamöter. Med hänsyn till den risk som kan föreligga för obehörig påverkan i förhållande till optionsutfärdaren eller annan bör emellertid styrelseledamöters deltagande i ett sådant program underställas bolagsstämman för godkännande. Därigenom ges aktieägarna möjlighet att ta ställning till det lämpliga i arrangemanget. Stämmans beslut bör i det fallet kunna fattas med enkel majoritet.

För det fall köpoptioner utfärdas av en ägare i bolaget kräver enligt nämndens mening god sed att optionsutfärdaren inte deltar i bolagsstämmans beslut. Därigenom reduceras risken för framtida lojalitetsband mellan berörda styrelseledamöter och optionsutfärdaren.

Vid köpoptionsprogram i ett dotterbolag skall vad nu sagts gälla i fråga om styrelseledamöter i moderbolaget. Nämnden finner inte heller något hinder föreligga för styrelseledamöter i dotterbolaget att deltaga i programmet, om dessa inte samtidigt är ledamöter av moderbolagets styrelse. Beträffande styrelseledamöter i dotterbolaget som också är styrelseledamöter i moderbolaget, bör som princip gälla att ledamöter som deltagit i moderbolagsstyrelsens beslut om – eller på annat sätt medverkat vid tillkomsten av – optionsavtalet inte bör ingå i den av avtalet omfattade personkretsen, såvida inte beslut om moderbolagets medverkan fattas av moderbolagets bolagsstämma.

En särskild fråga är om styrelseledamöter i ett moderbolag som utfärdar köpoptioner till anställda i ett dotterbolag kan deltaga i det optionsprogrammet. Svaret på den frågan måste vara att styrelseledamöter i moderbolaget, som inte är anställda i moder- eller dotterbolaget, normalt inte bör ingå i programmet. Styrelsen i moderbolaget föreslår stämman programmet och är i den meningen också en garant för dess rimlighet. Ledamöter av styrelsen bör då normalt inte omfattas av programmet.

5. Information

I linje med vad Aktiemarknadsnämnden har anfört ovan måste det principiellt sett anföras starka skäl för att ett beslut om incitamentsprogram som i enlighet med Leo-lagen har biträtts av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna skall kunna anses strida mot god sed på aktiemarknaden. En förutsättning är dock att aktieägarna till ledning för sitt ställningstagande i god tid har fått ett fullständigt och adekvat beslutsunderlag

Styrelsens förslag till bolagsstämman bör ge aktieägarna information om bl.a.

- vilka motiven är för förslaget,

Förslaget skall göra det möjligt att bedöma på vilka förutsättningar olika beräkningar har baserats.

Beroende på det föreslagna programmets konstruktion kan även andra uppgifter behöva lämnas till ledning för bolagsstämman. Uppräkningen i detta avsnitt av frågor som bör belysas är inte uttömmande.

För att aktieägarna skall kunna sätta in det föreslagna incitamentsprogrammet i ett större sammanhang bör också en översiktlig beskrivning ges av bolagets övriga aktierelaterade incitamentsprogram.

Styrelsens fullständiga förslag bör automatiskt översändas till de aktieägare som har anmält att de avser att deltaga i stämman. Övriga intresserade bör kunna hämta det på bolagets hemsida. Förslaget bör finnas tillgängligt minst två veckor före stämman och detta bör anges i kallelsen.

Av aktiebolagslagen och Leo-lagen följer att det huvudsakliga innehållet i ett förslag till incitamentsprogram som skall beslutas på bolagsstämma skall framgå av kallelsen. Detta bör enligt Aktiemarknadsnämndens mening också gälla i de fall där Leo-lagens beslutsregler i enlighet med god sed på aktiemarknaden tillämpas utan att detta följer direkt av lagen.

I de fall där styrelsen beslutar om eller godkänner incitamentsprogram (syntetiska optioner, personaloptioner och köpoptioner) utan behandling på bolagsstämma bör i tillämpliga delar sådan information som här sagts offentliggöras. Informationen bör ges omedelbart efter styrelsens beslut.

Aktieägarna måste även ha möjlighet att följa utvecklingen av ett incitamentsprogram under dess löptid. Bolaget bör därför i årsredovisningen dels beskriva händelser och utfall under det gångna räkenskapsåret avseende nya och gamla incitamentsprogram, dels ge en samlad bild av samtliga aktuella program.

Detta uttalande ersätter AMN 1987:11, 1989:1, 1994:6 och 1998:3. Sådana uttalanden om incitamentsprogram i enskilda fall som gjorts före detta uttalande skall inte heller anses vägledande.

___________________

I detta ärende, som har behandlats i plenum, har deltagit ledamöterna Johan Munck (ordförande), Leif Thorsson (vice ordförande), Carl-Johan Åberg (vice ordförande), Lars Bredin (vice ordförande), Elisabet Annell, Ulf Aspenberg, Claes Beyer, Peggy Bruzelius, Claes Dahlbäck, Bo Damberg, Bo Eklöf, Stefan Erneholm, Bo Hedén, Sigvard Heurlin, Anders Lannebo,

Per Lundberg, Ulf Magnusson, Tor Marthin, Lennart Ribohn, Jan Stenberg, Gunnar Widhagen samt experterna Jan-Mikael Bexhed, Peter Bäärnhielm, Hans Edenhammar, Adine Grate Axén, Sören Lindström, Göran Nyström, Michael Orrgard, Lars Pehrson och Eva Persson.

På Aktiemarknadsnämndens vägnar